Sen har jag en tanke..
Jag har tidigare delat med mig av ganska mycket personliga saker, bland annat hur jag mår, har mått och saker jag jobbar med/emot varje dag. Knep jag lärt mig att tillämpa i terapin och hur jag ska försöka tänka när mina "dåliga vanor" sätter igång.. (Tankar och reaktioner)
Ett problem jag ständigt fightas med är mitt dåliga självförtroende/självkänsla.(jag lär mig aldrig vilket som är vilket? Spelar ingen roll när jag "lider" av bägge..)
Jag analyserar varje människas blick, kommentar, agerande till att det är pga mig personen agerat som den gör. Möter jag någon som jag tycker tittar konstigt på mig så är jag väl ful eller ser konstig ut. Egentligen kanske personen inte alls tittade konstigt på mig utan gick i en annan värld lixom.. Hälsar jag på någon jag känner, som kanske har en dålig dag av någon anledning, och pga det hälsar mindre glatt än hen brukar så tror jag att det är fel på mig. Personen gillar säkert inte mig egentligen? Hen tycker att jag är korkad eller jobbig typ. Råkar någon titta på mig och samtidigt skratta tror jag att personen skrattar åt mig.
Oavsett vilken situation det gäller så är det alltid samma sak bara i mer eller mindre grad (säger man så?) Har jag en sämre dag så blir det självklart värre för mig, då kan jag gräma mig hela dagen eller ända fram till motsatsen är bevisad (personen säger att hen gillar mig eller så) och det kan ju dröja eftersom denna person förmodligen inte har en aning om vad som försiggår inne i mitt huvud. Även under helt vanliga situationer, vilken vardag som helst, så kommer jag alltid på mig själv med att analysera varför personen sa så, tittade så osv..och alltid, Alltid, slutar det med att det av någon anledning säkert var pga mig.
Detta är asjobbigt och jag låter säkert helt sjuk i huvudet (just nu hittar jag på vad ni tänker och tycker om det jag just skrivit och ångrar lite att jag skrev det för nu vet ni ju hur det egentligen ligger till)
Mycket jobbigt men jag försöker arbeta bort det.
Tex umgås jag mkt med en vän som är precis tvärtom. Hen skiter fullständigt i vad andra tycker om vad hen gör eller säger, tycker eller har på sig. Hen är den hen är helt enkelt och jag menar absolut inte att personen i fråga bara kör över folk hela tiden när jag skriver att hen struntar i vad andra tycker. För min vän är det inte det viktigaste helt enkelt, att alla gillar/tycker samma.
Skulle min vän råka såra någon eller så skulle hen be om ursäkt och sen inte analysera det mer. Har en bett om ursäkt och blivit förlåten ska en ju kunna glömma och gå vidare, eller hur? Jag däremot, tror att pga det där (mänskliga misstag) jag gjorde kommer personen för alltid tycka sämre om mig som person och medmänniska. Jag kan aldrig släppa det till hundra procent.
Kort och gott tror jag det är svårt för mig att acceptera att jag inte är "perfekt" och älskad av alla. Jag vill inte att någon ska tycka illa om mig fast jag förstår att en kan inte gilla alla.
Slutsats.
Jag är sjuk i huvudet.
Nej då.. Men jag ska umgås med personer som tar fram den" starka Emelie" i mig. Umgås en med folk som har gott självförtroende och skinn på näsan så smittar det av sig.
Det stämmer ju att En blir som en umgås :) (håller tummarna för att det funkar även på mig tillslut)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar