Fredagsdepp, mkt opepp

Ligger ute i Den lilla Gula med tre bruttor, en flaska rött som snart är slut och lite jordnötter. Har det rätt bra.
Irriterande smärta av stygnen i munnen, trådarna sticks lixom så fort jag typ försöker äta, råkar gäspa eller blåser ut ett ljus.. Får sluta med det helt enkelt.

Idag hade jag den mest underbara familjen på besök över tre-fikat. Lillplutten var vaken så dant när hen kom och somnade efter en bra stund i min famn <3
Jag måste någon gång få min egen, mitt egna barn för annars kommer jag gå sönder. Den kärlek jag känner till detta barn och den saknad jag har i kroppen när jag inte kan träffa henom så fort jag vill är helt otrolig! Ju mer jag träffar detta barn desto mer förstår jag hur viktigt det är för mig.
Jag vet att jag sagt det förut och förmodligen kommer tjata om detta många gånger till men tänk om, tänk om jag aldrig får egna barn..
Att tillsammans med någon skapa denna underbara, det vackraste och viktigaste du någonsin kommer ha. Det finns ju inget bättre! Förstå va häftigt det är! Jag förundras ofta fortfarande över att det är möjligt, hur det fungerar egentligen? Helt otroligt att två människor kan skapa en helt ny människa.. En med egna tankar, känslor och personlighet. En egen person. Kan inte ni oxå känna så ibland, när ni tittar på den där alldeles underbara bebisen och hur vackert skapad hen är. Tänker ni inte då på hur fantastiskt det är och förstår ni inte att det är den finaste gåva någon kan få?
(Det lät väldigt kristet, inte min mening) Jag tänker på det hela tiden och i synnerhet när jag umgås med nyblivna föräldrar och deras små eller mina underbara syskonbarn.
Nu orkar jag inte att ni säger- Klart du får egna barn, bla bla.. För det är faktiskt inte klart! Och det är inte heller klart att jag inte kommer få några men vi kan inte veta och då har jag rätt att oroa mig, känna saknad och tomhet. Jag försöker att inte låta det påverka mig allt för mycket men stundvis är det svårt helt enkelt.