Jag tex, blottar ju mitt liv i mycket genom facebook, instagram och här på bloggen. Instagram ger er inblick i mina dagar i bilder, på facebook kan ni se mig "checka in" på olika ställen och genom mina statusuppdateringar veta vad jag gör för stunden.
Men här i min blogg kan ni verkligen få en inblick i min vardag, mina tankar och känslor, delar av min familjs liv, dock försöker jag att inte blotta dom alltför mkt.. Jag skriver om det mesta helt enkelt men mest använder jag denna plats för att bearbeta mig själv, mitt liv, glada stunder och jobbiga stunder. Detta vet ni redan.
Det min vän, som själv inte läser min blogg, var orolig över var att jag skulle bli för privat och att det en gång kunde "komma ifatt mig" och då göra mer skada än gott.
Jag förstår denna tanke, absolut! (Tanken har slagit mig många gånger vill jag lova!)
Hen har genom andra fått höra om mig och hur jag skrivit i ett visst inlägg, alltså hur jag då "mått" osv.. Dom har kanske undrat om hen vet något om hur det är med mig osv, då såklart efter ett av mina deppigare inlägg.
Jag förstår absolut denna oro och jag vet att det är av kärlek och omtanke den finns hos min vän men så här resonerar jag runt detta.
Jag har under många år haft något slags behov av att få uttrycka mig (guuud så töntigt det lät, sorry) och funderat över att kanske starta en blogg. Jag funderade över det här under säkert 1-2års tid och bollade för och nackdelar fram och tillbaka. -Varför vill jag skriva om mitt liv? -Vill jag att andra ska få veta verkligen? -Varför isf??Bekräftelse?? -Kan det jag skriver komma att skada mig i framtiden, kommer folk att utnyttja det emot mig på något sätt?
Massor av frågor snurrade i huvudet men så kom jag fram till att, Nä! Jag skriver om det jag känner idag, det jag tycker, det jag gör eller det jag önskar att göra. Jag delar med mig av mina åsikter om allt från politik, genus, rasism, mode, tv-program eller vad det nu må vara. Jag visar er bilder från mina dagar eller något skoj/smart/sjukt jag hittat på nätet.
Eftersom jag själv anser mig ha mkt sunda åsikter/värderingar och att jag försöker att aldrig kränka eller blotta någon annan så har jag svårt att tro att något skulle "bita mig i röven" längre fram i tiden. Om så skulle vara, att tex någon framtida arbetsgivare inte skulle uppskatta att jag bloggar om det jag gör så vore det att sluta vara mig själv om jag la av med det. Självklart skulle jag aldrig lägga ut min arbetsplats och allt som görs där här på bloggen men jag hoppas innerligt att de åsikter jag har idag om tex viktiga saker som genus, feminism och rasism aldrig kommer att förändras. (blir gärna ännu mer kunnig om det dock) Det skulle betyda att jag blivit en sämre människa än den jag är idag och vilket arbete som helst i världen skulle inte vara värt det. Jag vill tro att det är just för att jag är så här, den jag är, som människor tycker om mig, vill ha mig som vän, läsa min blogg och en stark anledning till att arbetsgivare vill ha mig som anställd.
Jag skulle aldrig kunna låtsas vara någon annan och det är ju inte så att det poppar upp nakenbilder på mig om ni googlar mig ;) Olyckligt om det skulle ske för det skulle innebära att någon smygfotograferar mig.. Inte troligt.
Nu kan kommentaren- Men bara för det behöver du ju inte lägga ut hela ditt liv på nätet..bla bla.. komma men svaret är enkelt- Det gör jag inte heller. Har massor av saker jag aldrig skulle skriva om här men allt jag hittills skrivit här skulle jag lika gärna kunna berätta för er ansikte mot ansikte över en kaffe eller två.
Min filosofi är lite att, är jag så här öppen kan ingen använda det emot mig, jag är ju som sagt öppen/ärlig med det. Och att folk kan missuppfatta den person jag är här på bloggen mot den jag är "i verkligheten" och att det skulle kunna bli fel? Nja..jo.. Folk missuppfattar eller väljer att tolka saker/personer hela tiden och det kan en aldrig förändra eller göra något åt egentligen.
Just nu, idag, mår jag bra av att skriva här, lite utav min egen terapi och så länge som jag inte kränker någon, själv mår dåligt av det eller lägger ut nakenbilder är jag inte så orolig <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar