That´s the question...?
Som ni vet så bor jag ju hemma hos min kära mor sedan drygt ett halvår tillbaka.
Fick ju en förfrågan att hyra ut min lägenhet till en läkare som skulle provjobba i borgholm under ett halvår.
Tja...Varför inte, tänkte jag! Eftersom jag länge tvekat på mitt boende, hurvida jag trivdes så bra där eller inte, så tänkte jag att jag då under dessa månader kunde känna mig för lite.
Kom snabbt fram till att jag inte ville ha kvar den och sa upp den lagom till att jag skulle ha sista månaden (Reza flyttar sista nov-en v in i dec) till att flytta och städa ur den.
(Så december månad behöver jag all assistans jag kan få från familj och vänner!
Flytt och städhjälp mottages tacksamt!)
Nu till frågan.
Hur länge kan jag bo kvar i extrahuset (Den lilla Gula) hos mor min utan att jag blir patetisk?
28 år, snart 29, och bor hemma? Inte ok kanske.. Fast det är ju inte för alltid precis men jag vet inte hur bråttom jag ska ha att försöka hitta något i Kalmar.
Har bott hemifrån i 10 år och det känns konstigt att "flytta hem" även fast jag har allt jag behöver i mitt lilla hus.
Har ju en provanställning på 6 månader på nya jobbet (som oftast vid nya jobb) och bör kanske därför ta det lite lugnt.
Jag sparar ju pengar iaf och har inget emot att pendla..? Speciellt inte om jag skaffar ny bil som tyst gliiider fram, säkert och graciöst!
Nu tänker jag mig inte flera år i Del lilla Gula utan kanske till sommaren alt nästa höst?
Kan ju vara bra att se så allt funkar och rullar på bra på jobbet innan jag skaffar mig lägenhet i Kalmar..?
Anledningen till att jag undrar har såklart med att göra att jag inte vill att andra ska tycka att jag är sämre på något sätt för att jag "bor hemma" ett tag.(denna ständiga rädsla för vad ANDRA ska tycka)
Ja, jag skäms väl lite över det kanske fast jag trivs himla bra..
Jag skäms för jag utgår från att folk ska tycka vissa saker om det, precis som jag kanske hade gjort.
Säg att jag, mot all förmodan (pessimistisk), skulle träffa någon (man) och då berättar vart jag bor.. Han skulle ju lätt kunna få många förutfattade meningar om mig och tro att jag är ett socialfall som lever på mamma och pappa.. Nu är det ju inte så fallet är men ändå..
Jag skulle bli rädd om jag träffade en kille på 28 år som bodde hemma och direkt tänka att han förmodligen aldrig städat, lagat mat och att han säkert inte vet hur man betalar en räkning osv..
Att hans mamma gör allt för honom.
Asjobbigt.
Eftersom detta tycks störa mig så mkt borde jag kanske flytta? Fast jag vill ju inte det just nu..
Trivs bra där hemma, sparar pengar, har ständigt sällskap (annars känner jag mig väldigt ensam pga min livssituation- "den eviga singeltjejen") och hjälp med hundarna.
Många i min ålder har antingen familj redan eller iaf en respektive men inte jag.
Jag bor hemma..
Bara det att jag skriver detta och inte bara Låtsas att jag inte alls bryr mig om vad andra tycker och att det för mig är heelt ok att jag bor där ett tag, inget konstigt alls!
Det är jobbigt.
Det är jobbigt att jag inte längre låtsas vara den där självsäkra tjejen som jag vet många tror att jag är utan att jag ist ständigt erkänner mina "brister" .
Det är jobbigt.
Det är jobbigt att jag inte ÄR den där självsäkra tjejen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar