Men idag blev jag påmind om vad som komma skall. Hösten närmar sig och det betyder nya familjer i stugorna på Kapelludden. Och på andra campingar oxå för den delen.
Jag blev både glad, orolig och ledsen. Ledsen för deras skull, att dom behövt fly sitt hemland, sin trygghet. Orolig för jag vet inte om jag kommer orka med alla känslor det för med sig för jag vet att jag inte kommer kunna Inte hjälpa lixom..
Glad för jag vet hur mkt positivt dessa familjer kommer ge mig och andra.
Glad för att idag kom plötsligt barn från en familj som bodde här fram till i våras in in på jobbet! Vi kramades och dom berättade att dom nu bor i Köpingsvik!
Hela deras familj blev förflyttade till Hultsfred i våras efter 6-7 månader här men dom visste hela tiden att dom ville tillbaka hit. Här trivdes dom så bra.
En stor sorg är att deras pappa, fina fantastiska Karim, plötsligt dog när han var ute och joggade i Hultsfred.. Hjärtat stannade.
Här har en familj tagit sig ända från Syrien, flytt kriget och på så vis överlevt döden. Hittat en trygg plats här i Borgholm, barnen har fått vänner, gått i skola och lärt sig svenska. Karim var ständigt hos oss och tränade och simmade och hade alltid ett stort leende på läpparna.. Han fick ofta tips på nya övningar han kunde göra för att träna mage. Han ville nämligen bli av med sin tjocka mage, haha! Han var så rolig när han lyfte på tröjan, tog tag i magen och försökte säga att han ville veta hur han fick bort det ;)
Och så dör han av något så jävla onödigt.. Hemskt är det och jag lider verkligen med hans familj..
Jag fick veta det när det precis hade hänt och jag har tänkt så mkt på dom. Därför blev jag nog extra glad och lättad när jag såg dom idag och fick veta att dom trots det ändå flyttat hit igen <3 Nu kommer jag få se dom växa upp :)
Men idag sen under min rast satt jag och tittade ut över poolen när dom badade, mina fina barn och deras vänner. Fick den där varma känslan igen som jag alltid hade när alla mina favoritbarn från Kapelludden var här och badade och lekte :) Full fart, skratt och bus!
Inga jobbdagar kunde slå dom dagar då dom var här!
Att kunna hjälpa dom, prata den lilla arabiska jag kan med dom, lära dom nya ord på svenska och bara få dom att känna sig sedda, viktiga och trygga.
Det är fantastiskt!
Fast klumpen i magen infinner sig trots det. Rädslan för att fästa mig för mkt och sedan se alla försvinna igen.. För alla kan ju inte stanna i Borgholm sen hur mkt dom eller jag än vill. Tyvärr.
Men allt det positiva dom ger mig väger tyngre så jag vet att jag förmodligen kommer köra på som vanligt. Vara mig själv helt enkelt.
Känslosamma Emelie som vill försöka hjälpa alla, gärna på samma gång oxå så det blir pannkaka, sen lipa lite titt som tätt..
Men mest glad och tacksam är jag över att jag har möjligheten att faktiskt kunna hjälpa andra och att jag själv inte är den som behöver få hjälp i ett nytt och främmande land.
Det borde fler tänka på
Puss och kram
PS. Jag har tusenmiljarder andra saker att skriva om men det får bli en annan dag
