Vart ska jag börja..

Senast jag skrev här, tror jag, var 15 Augusti.. Tiden springer verkligen iväg!
Det har hänt en hel del de senaste månaderna.. Vart ska jag börja mån tro..

En sak som har hänt, som jag tror inte alla riktigt visste om fram tills för några dagar sedan, är att jag lämnade Rikard för en tid sedan nu. Det var mitt beslut efter att jag känt att jag inte längre kunde ljuga för mig själv och inte för alla andra i min närhet heller för den delen..
Jag låtsades vara lycklig fast jag inte var det tror jag.. Jag ville nog så gärna att "idyllen i norr" skulle vara så fantastisk som jag ville få andra att tro men egentligen var jag rätt ensam och det var mycket som jag ville ha eller göra som jag sköt åt sidan hela tiden.
Jag och Rikard hade mycket kul ihop men vi var inte rätt för varandra. Vi ville ha helt olika saker i livet och prioriterade helt olika. Vi hade många olika åsikter om saker som till en början inte var några större problem men ju mer tiden gick och ju mer det visade sig hur oerhört olika vi stod i vissa av mina hjärtefrågor började jag tvivla på om jag verkligen gjorde rätt.
Livet med djuren där uppe i Böda, hans fantastiska familj, alla hundar och jakten var mysig men i mig, i mitt hjärta var jag inte riktigt lycklig.. Jag, personen Emelie, fick inte det JAG  behövde
Ni som känner mig vet vad jag brinner för, i hjärtat <3
När jag väl tog mitt beslut var jag helt färdig som en säger. Allt kändes rätt till hundra procent och äntligen var jag ärlig mot mig själv..! Att gå i ett förhållande där en inte mår bra under en ganska lång tid är ingen höjdare.. Det vet nog de flesta.
Det var såklart ett tufft uppbrott med alla faser en ska gå igenom och det var turbulent ett tag men nu är allt lugnt.
Men jag har hört att det tydligen nu skylls på saker som att "Emelie inte mår bra i sig själv, att hon måste älska sig själv" och massa annat blaj.. Men det är bara strunt! Jag mådde inte bra i mig själv, med vem och hur jag levde, helt riktigt.. Och var tvungen att tänka på mig själv vilket jag gjorde iom mitt beslut. Det var inte något "dåligt mående" som var orsaken till detta och det vet även Rikard.
Hur eller hur, Nu är jag starkare och gladare än på länge! Önskar Rikard desamma!

Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv :)

Mycket riktigt! Nytt kapitel med massa nytt som känns fantastiskt!
Jag har träffat en ny man som gör mig oerhört lycklig! Det är fortfarande väldigt nytt men redan seriöst och det känns mycket rätt :)
Det kan tyckas ha gått fort i vändningarna här och visst har det väl det på ett sätt men ibland kan en inte rå för vad som händer och kan inte annat än ryckas med och följa sitt hjärta.
Allt som händer har en mening.
Ödet helt enkelt!
Vi har firat jul tillsammans med min familj och kommer fira in det nya året ihop <3
År 2016 tror jag starkt på! Nykär och glad :)

Mer då..?
Just det! Höll på att glömma att jag blivit husägare också! Ett hus med 2 lägenheter i där jag kommer bo i den på markplan och hyra ut övervåningen samt ev hyra ut två stycken rum ute på gården till sommaren, vi får se :)
Tänk hur livet kan förändras bara på någon månad eller två. Från ett liv till ett helt annat?! Galet!
Nu vet ni lite hur jag har det iaf, hörs snart igen!
Tjolahopp!

 

 

Hur ska jag börja..

Vet inte när jag skrev sist och vet egentligen inte om jag har ork just nu heller för den delen..

Men idag blev jag påmind om vad som komma skall. Hösten närmar sig och det betyder nya familjer i stugorna på Kapelludden. Och på andra campingar oxå för den delen. 

Jag blev både glad, orolig och ledsen. Ledsen för deras skull, att dom behövt fly sitt hemland, sin trygghet. Orolig för jag vet inte om jag kommer orka med alla känslor det för med sig för jag vet att jag inte kommer kunna Inte hjälpa lixom..

Glad för jag vet hur mkt positivt dessa familjer kommer ge mig och andra.

Glad för att idag kom plötsligt barn från en familj som bodde här fram till i våras in in på jobbet! Vi kramades och dom berättade att dom nu bor i Köpingsvik!

Hela deras familj blev förflyttade till Hultsfred i våras efter 6-7 månader här men dom visste hela tiden att dom ville tillbaka hit. Här trivdes dom så bra.

En stor sorg är att deras pappa, fina fantastiska Karim, plötsligt dog när han var ute och joggade i Hultsfred.. Hjärtat stannade.

Här har en familj tagit sig ända från Syrien, flytt kriget och på så vis överlevt döden. Hittat en trygg plats här i Borgholm, barnen har fått vänner, gått i skola och lärt sig svenska. Karim var ständigt hos oss och tränade och simmade och hade alltid ett stort leende på läpparna.. Han fick ofta tips på nya övningar han kunde göra för att träna mage. Han ville nämligen bli av med sin tjocka mage, haha! Han var så rolig när han lyfte på tröjan, tog tag i magen och försökte säga att han ville veta hur han fick bort det ;) 

Och så dör han av något så jävla onödigt.. Hemskt är det och jag lider verkligen med hans familj..

Jag fick veta det när det precis hade hänt och jag har tänkt så mkt på dom. Därför blev jag nog extra glad och lättad när jag såg dom idag och fick veta att dom trots det ändå flyttat hit igen <3 Nu kommer jag få se dom växa upp :)

Men idag sen under min rast satt jag och tittade ut över poolen när dom badade, mina fina barn och deras vänner. Fick den där varma känslan igen som jag alltid hade när alla mina favoritbarn från Kapelludden var här och badade och lekte :) Full fart, skratt och bus! 

Inga jobbdagar kunde slå dom dagar då dom var här!

Att kunna hjälpa dom, prata den lilla arabiska jag kan med dom, lära dom nya ord på svenska och bara få dom att känna sig sedda, viktiga och trygga.

Det är fantastiskt!

Fast klumpen i magen infinner sig trots det. Rädslan för att fästa mig för mkt och sedan se alla försvinna igen.. För alla kan ju inte stanna i Borgholm sen hur mkt dom eller jag än vill. Tyvärr.

Men allt det positiva dom ger mig väger tyngre så jag vet att jag förmodligen kommer köra på som vanligt. Vara mig själv helt enkelt.

Känslosamma Emelie som vill försöka hjälpa alla, gärna på samma gång oxå så det blir pannkaka, sen lipa lite titt som tätt..

Men mest glad och tacksam är jag över att jag har möjligheten att faktiskt kunna hjälpa andra och att jag själv inte är den som behöver få hjälp i ett nytt och främmande land.

Det borde fler tänka på 

Puss och kram 

PS. Jag har tusenmiljarder andra saker att skriva om men det får bli en annan dag 

Vad har hänt sista tiden?!

Tusen år sedan jag skrev något här!

Miljarder saker har hänt både på privata planet, på jobbet och på min lediga tid.

Drar det kort.

Jobbet rullar på bra! Simskolor, privatlektioner och skolklasser i plurret går i ett känns det som, kul! Jag känner mig väldigt trygg i min roll som simlärare.

Sen kommer fler och fler hela tiden på mina pass och vi har så roligt! 

Extra kul är att vattenfysen blivit en stor succé! Från ca 8pers till nu 28st, rätt bra ökning och jag klappar mig själv på axeln för det :) Ja det skäms jag inte för att säga trots att det är förbjudet att säga att en är bra på saker ;)

Jag äger! ;) haha! 

Och är ödmjuk.. ;) Vilken kombo!

Som ni säkert vet har jag sedan månader tillbaka engagerat mig i klädinsamling till barnen på campingarna runt om och på så sätt kommit väldigt nära många av dom. Speciellt barnen och kvinnorna på Guntorp. 

För kvinnorna på campingarna har jag nu startat en kvinnoträning varje torsdag i Viktoriahallen och har hittills kört det 3 ggr. Det blir alltifrån aerobic och stationsträning till boxpass! Svinkul!

Eftersom de flesta av dessa kvinnor inte tränar på vanliga gym ihop med män så tyckte jag att jag kunde försöka ordna något när jag ändå var ledig :)

Med mig som stöd har jag min fina vän och kollega Rose-Marie som hjälper mig att köra passen när hon har tid. 

Guld värt!

Mer rörande dessa fantastiska människor är att de alla väntar på sina PUT och jag hoppas innerligt att dom får det snart.. Att behöva bo på Guntorp alltså.. Usch å fy.. För att inte tala om Hälludden!!??

Men snart är det förhoppningsvis över!

Hoppas bara att det inte tar längre tid så dom behöver "slussas vidare" till någon annan camping innan dess..

Jag letar efter boende till min Shireen och hennes familj så fort dom får sina papper. Vet ni om något som passar en familj på 4 så hör av er för dom vill bo kvar här i Borgholm.. Och jag vill ha kvar dom!

Men jag då?

Jag har snart flyttat in till Kalmar och min Rikard! Så mysigt!!! Och det blir så fint!

Folk undrar hur jag kan flytta in dit? Ska du pendla då??

Ja!? Vad är problemet med det? Folk gör det hela tiden och det är ju inte särskilt långt precis? 

Vi vill bo tillsammans, han äger en fin lgh som vi sen kan sälja när vi vill flytta upp till Böda :) Hyran blir billigare dessutom och jag kommer ju fortfarande vara i bhlm så fort jag kan och vill.

Va??!! 

Ska ni bo i Böda?? 

Den frågan får jag oxå ofta. Ska du pendla så långt och bo där? Helt öde ju!!??

Ja där ska vi bo och som jag längtar!

Tanken är att vi ska ta över gården så småningom!

Livet på landet! 

Att få leva livet på landet med allt vackert som kommer med det :) 

Vi kommer sköta fåren, kunna jaga oftare, ha vårt egna trädgårdsland, äta ekologiskt/hemodlat/egenjagat osv.

Det blir mkt jobb men lätt värt det!

Ja jag får pendla men so what!? Jobbet är inte allt, verkligen inte allt! 

Du ska trivas på ditt jobb men är det inte allt annat du har som verkligen räknas..? 

Vi kommer förhoppningsvis bilda familj, ha våra hundar, (kanske en katt?!) och leva det livet vi just nu drömmer om.

Det fina är att det verkligen känns som att denna dröm faktiskt kommer slå in!

Tillsammans kommer vi segra!

Jag har tusen tankar och miljarders känslor i min kropp. Ibland bubblar det över.

Så mkt jag funderar på.. 

Hur människor kan vara så onda som, tråkigt nog, så många är.

Tänk att inte ha förmågan att öppna ögonen och faktiskt SE. Att förstå och känna för andra människor. Bry sig om andra och deras lidande.

Vilja hjälpa!? 

Så många människor som vi just nu har runt om kring oss som varit med om saker vi aldrig ens i vår vildaste fantasi kan förstå på riktigt. All sorg, alla rädslor och all saknad.

Hur kan en inte känna med dessa?!

Inför dessa trångsynta och egoistiska människor känner jag ibland hat.. 

Men då kommer jag på mig själv och tänker:

Nä! Tänker inte känna hat, frustration och ilska pga dessa människor. Det är ju dom det är synd om för att dom är så fulla med hat och fördomar.

Vilken sorg det måste vara egentligen.. Att så ofta fyllas av hat så pass starkt att en inte förmår att känna empati för andra.

Tänk er vilken tomhet..?

Jag är ist full av kärlek! 

Varje dag! Kärlek, kärlek! Jag får och jag ger! :)

Kärlek till de fina människor jag omges av. För alla nya vänner jag får och för allt nytt jag lär mig om dom och dom om mig.

Ist för att bli frustrerad och trött på helt, för mig, meningslösa och ointelligenta diskussioner och iom det bli arg så det känns och gör ont i hela kroppen.

Ist för det så gör jag gott. 

Jag tänker bekämpa ondskan omkring mig med att ist göra gott!

Tänker inte låta mig påverkas av det onda.

Jag kommer bemöta varje sur min med ett leende! Varje sänkt huvud med ett glatt -Hej!

När ingen vill hjälpa kommer jag sträcka fram min hand!

Om folk är snåla och giriga tänker jag ist Ge Mer!

Jag har gjort det länge och hela tiden ser och möter jag fler och fler som gör desamma.

Och- Tillsammans kommer vi segra!

Att förändras

Det senaste året har mitt liv förändrats radikalt. 

Jag gör nästan aldrig mig "fin" längre, jag minns inte när jag köpte nya kläder sist eller något annat typiskt "fint" för den delen. Eller överhuvudtaget någonting till mig själv?

Jag har nästan helt slutat använda smink (and I love it!) förutom under speciella tillfällen och jag var berusad senast förra nyårsafton. (Förr var jag ute titt som tätt i hopp om att finna lyckan)

Jag jobbar, äter, sover och längtar till ledig helg känns det som nu. 

Varje ledig stund spenderar jag ute i naturen på ett eller annat sätt. Rikard hittar på det mesta :)

I snålblåst, regn, sol och snö är vi ute.

Jag är konstant skitig under naglarna, har för stora och smutsiga kläder på mig och ett gevär i handen.

Och som jag älskar mitt nya liv!

När hjärtan brister

Att engagera mig i "min familj" är på gott och ont..

Ju närmre vi kommer varandra desto svårare blir det..

När jag ser på nyheterna och ser hur familjer är på flykt. Hur lång och svår deras resa är. Alla barn som gråter i panik för att dom är rädda för vad som ska hända.. Dom vet inte vart dom är påväg, vad dom går till mötes. 

Kommer dom att överleva?

Jag tänker att precis det där har även min familj varit med om och det där är egentligen den lilla biten..!

Allt annat som hände i deras hem, skolor, på deras jobb, med deras vänner, grannar och familjmedlemmar innan dom flydde.. Usch tanken gör att jag får gråten i halsen. Tänk allt mina pojkar fått se och uppleva! 

Det önskar jag inte ens min värsta fiende:/ 

Nu när jag sitter där tillsammans med dom i deras ynkliga stuga på Guntorp så kan jag inte förstå hur dom ens orkar gå upp om dagarna, hur orkar dom?
Allt dom hade innan och nu har lämnat bakom sig för att aldrig få återse igen.. Nu har dom ingenting mer än de få kläder och prylar som fick med sig i sina små väskor. Tänk er!! Att bli av med allt ni äger, allt som ni har kärt, alla saker ni tar för givet varje dag.
 

Men så mkt leenden, den värmen och kärleken jag får från dessa människor är helt otroligt!

Jag antar att jag får dom att tänka på annat kanske..? För en stund glömmer dom allt hemskt och får tänka på annat. 

Hur det är när jag stänger dörren och går därifrån har jag ingen aning om men när jag är där är det bus och skratt hos pojkarna hela tiden. Mohammad leker konstant med barnen och dom är kärleksfulla mot varandra och mig.

När barnen går och lägger sig får jag alltid en kram och ett leende <3

Jag tänker på hur obekvämt det måste vara att sova i dom där chinos eller jeansen och t-shirten (dom sover i vardagskläderna).. Och planerar vad jag ska ge dom i julklapp.

Varsin mjuk och skön pyjamas ska dom minsann få!

Men då slår det mig!!!

Är dom ens kvar här då?

Det är ju inte alls säkert.. Dom kan ju bli placerade precis vart som helst och det är inget som säger att dom blir en av dom familjerna som stannar i Borgholms kommun..!!

Tanken gör att jag får smått panik..

Jag ska göra allt jag har i min makt för att dom ska bli kvar här <3

Igår blev jag och Rikard kvar hemma hos dom i nästan 2 timmar efter att vi lämnat av cykeln dom ska få låna. Vi fikade och pratade massor, supertrevligt! Extrakul att Rikard fick följa med och träffa dom och dom verkade jätteglada för att han var med, synd bara att pojkarna sov ;)
Vi bestämde att vi ska laga arabisk mat hemma hos mig nästa vecka! Jag har ju inte bjudit hem dom än nämligen då jag känt att jag inte riktigt haft tiden osv..
Men nu så! Shireen längtar verkligen efter att få laga mat till sin familj igen och det kan jag förstå efter maten som serveras uppe på Guntorp.. Kan inte vara kul att inte kunna laga till den mat en själv vill eller baka sitt vanliga bröd en alltid kunnat göra innan. Att inte kunna/få ta hand om sig själv måste kännas för jävligt som vuxen människa tänker jag.
Dom har inte ens tillgång till en liten kyl där uppe vid Guntorp..!! Så dom kan i stort sett inte äta mer än det lilla dom får för juice, smör, yoghurt ja allt sådant blir ju dåligt om det inte står i kylen så sådant kan dom inte heller köpa hem. Dom har typ  bröd, räkost på tub, kex och kakor, Coca cola osv hemma om dom eller barnen blir småhungriga.

Men nästa vecka då jäklar ska det lagas mat så det står härliga till!!
Och gott ska det bli!
Jag älskar arabisk mat!!!

Ha de ha de!

 

SLS-utbildning

Vilken lärorik och intressant (utmattande..;) helg jag haft!!

Har ju påbörjat min Simlärarutbildning för SLS, Svenska Livräddningssällskapet.

Utbildningen fortsätter om två helger och fram till dess har vi med oss en hemuppgift.

Helgen har varit fullspäckad med både badande och teori. Mest teori men då mkt gruppdiskussioner och grupparbeten/rollspel.

Det enda badandet vi gjorde i helgen var två timmar igår, lördag.

Vi fick börja med 200m bröstsim som uppvärmning och kursledaren Johanna gick på kanten och observerade.

Känns alltid jobbigt när någon tittar, känns som att en blir bedömd lixom.. 

Jag är ju en helt ok simmare men gör ju inte allt efter konstens alla regler.

Men som hon varit väldigt tydlig med denna helg, vi är här för att lära oss Hur vi lär ut till barn och det betyder inte att vi själva måste kunna behärska allt till punkt och pricka. 

Och det stämmer ju! 

En kan ju lära ut saker även om en inte själv kan det så bra.

Vi fick sedan hoppa upp på kanten för att lära oss rätta bentag på land, hur vi visar och sedan övar på barnen på land innan vi går ner i vattnet och övar vidare.

Vi testade sedan på varandra i vattnet, hur vi styr barnens ben och hur vi hjälper till att vinkla fötterna på bästa sätt.

När vi sen skulle testa att simma bröstsim med dessa bentag blev det, iaf för mig, skitsvårt!! Det var betydligt lättare att ta bentagen vid ryggsimmet som vi fick göra härnäst.

Vi simmade nämligen efter bröstsimmet även 200m rygg innan vi då fick öva på tekniken vid ryggsimsbentag osv..

Sen blev det crawl och fjäril, livräddning med och utanlivboj och till att trampa vatten. En kände sig rätt färdig efter det passet på två timmar.. Och kall!! ;)

Det har sedan varit rollspel. Tex där någon (jag och det var inte mitt förslag) fick spela simlärare, en auktoritär sådan, medan de andra i min grupp var mina elever med olika personligheter.

Som ledare kan en ju vara sk "Låt gå" där en inte är konsekvent alls och barnen får typ bestämma och göra hur de vill. Eller så är en "demokratiskt" och låter barnen tycka till och bestämma en del eller så är en "auktoritär". 

Min grupp fick just uppgiften att göra ett rollspel där vi visade fram en auktoritär ledare. 

En i gruppen tolkade den direkt som att en var tvungen att vara stenhård, peka med hela handen och nästan vara arg.

Jag höll inte med (surprise!) utan valde att vara en glad ledare som pratade med barnen på ett pedagogiskt sätt men jag var konsekvent med mina "regler".

Vi hittade tex på att ett av barnen inte hade duschat innan samlingen och då fick gå med mamma (Rosie) tillbaka till duscharna innan vi kunde köra igång.

När Johanna sa att vi skulle göra rollspel tror jag dom flesta suckade inombords och tänkte att åh va jobbigt och pinsamt..

Men när vi väl är igång blir det ju rätt kul och mer avslappnat :) 

Jag känner att jag tar rätt mkt plats i sådana här sammanhang, det är nog både på gott och ont..

Jag vill inte upplevas som för framåt så jag verkar kaxig, för självsäker eller nåt samtidigt som jag vill ta initiativ och få min röst hörd.

Jag blir rätt dominant tror jag men jag hoppas jag samtidigt är ödmjuk..? 

Jag har kontrollbehov..

Så himla svårt för som jag nyss nämnde, det här med att verka självsäker..

Jag är ju självsäker i sådana här lägen. Jag vet vad jag tycker och kan. Är inte rädd för att uttrycka det och tycker det mesta är kul när det väl kör igång.

Analys är mitt andranamn...blir så trött på mig själv..

Bara var dig själv Emelie för fan!!

Bla bla bla.. 

Sen har det varit mkt lyssnande, diskussioner och filmtittande.

En lärorik helg tillsammans med massa trevliga människor, riktigt skoj!

Det rullar på så sakteliga

Redan fredag, tiden går hiskeligt fort..!
Jag har redan jobbat 7 dagar på raken och har nu iom utbildningen i helgen 7 dagar kvar innan jag tar en välbehövlig "vila" uppe i Böda.. (mkt vila det kommer bli just ;)

Mina dagar har rullat på och denna vecka har verkligen varit en aktiv vecka!
Måndagen började med ett VG-pass och sedan fortsatte den med an massa simskolor och avslutades med ett vattenfyspass.
Tisdagen var det dags för cirkelfys (vilket kul pass!!), onsdagen 3 skolklasser i bad, igår klasser i bad igen och idag fredag väntar jag på att klockan ska bli 10 och jag kör igång vattengympan.
Mkt fysisk aktivitet alltså och helgen lär ju bjuda på en hel del mer iom min simlärarutbildning.
Även fast jag känner mig väldigt sliten redan så är det rätt kul med sådana här perioder ibland (som sagt ibland..) då jag verkligen får hålla igång och känna att jag lever ;)
Det som gör att jag redan känner mig trött är ju för att jag lägger så mkt av min lediga tid (förmiddagar och kvällar) på min ideella verksamhet just nu men det är ju, som ni säkert förstått, värt varenda minut :)

Hur går det då med utdelning, insamling och sortering av barnkläderna?
Jo det rullar på. Igår fick jag och mamma hjälp av både Shireen och Anna Sjölin och vi hann hämta kläder på Lundegård, sortera upp i kassar och även dela ut en del vid Kapelludden (och fika under tiden)
Jag fick hjälp att tolka av Shireen när vi delade ut kassarna och det är verkligen till superstor hjälp! Så skönt att kunna förklara allt med storlekarna och om något blir för stort eller litet och att vi då önskar att dom försöker byta med någon annan vid campingen. Vi förklarar att det dom får är från människor som skänkt och att det inte är säkert att kassarna är "kompletta" och att dom då får försöka vända sig till tex Ria och Röda Korset.
Det kändes riktigt skoj att börja dela ut till Kapelludden! Fantastiskt trevliga och ödmjuka människor och alla vill hjälpa till!
Lite äldre barn (över 12) kom fram och frågade när vi skulle komma till dom och när vi förklarade att vi inte kommer att ha något till dom just nu pga åldern så fick vi svaret att Nej dom behövde inte ha något utan dom undrade för sina småsyskons skull.. <3 Så söta!!
Hoppas dom blev nöjda med svaret att det förhoppningsvis kommer ske nästa vecka.

Och här kommer NI in igen!
Hjälper ni oss fortfarande genom att skänka kläder, höra med nära och kära, sprida budskapet på facebook?!
Igår fattades det mkt strl 122-134 i jackor och termos, ev overall, till främst flickor.. När vi kommer fram till det faktum att vi inte kan få kassar klara pga att vi inte har ytterkläder får vi sluta för dagen och det är så tråkigt när vi har ångan uppe.. Vi har ju inte möjlighet att arbeta med detta varje dag i veckan utan avsätter vissa kvällar då vi samlas och sorterar och då vore det toppen om vi kunde hålla på tills ögonen inte orkar hålla sig öppna längre, att det var anledningen till att vi slutade och inte bristen på ytterkläder..
Men men..
Vi förstår att det tar tid att få tag i kläder och att alla inte kan skänka massor men jag ber er att fortsätta leta runt för behovet är fortfarande jättestort!!!
Kanske känner ni någon som driver eller arbetar i en klädaffär?? Vill dom kanske "tömma lagret" lite? Som sagt, hör runt och hör av er till mig om ni har tips eller fåt tag i något bra!

Till dess, Ha det gött och trevlig helg!!!!

Fullt ös medvetslös..?

Det är så mkt jag skulle vilja skriva och berätta för er alla om hur mina dagar ser ut, hur hela "klädprojektet" går, vad jag gör, vilka är "min familj" egentligen och hur jag känner inför olika saker osv.. 

Men när ska jag ha tid och ork när det är såhär mkt..?

Det är helt enkelt fullt upp just nu så något detaljerat och djupt ingående inlägg blir detta ej utan jag säger som såhär:

Vi är klara med alla barn uppe vid Guntorp vilket är fantastiskt! 

Vi har verkligen inte varit många som "jobbat" med det men tillräckligt för att lösa det till det bästa! Det har varit tungt stundvis både psykiskt och fysiskt. Mest det sistnämnda för mig hittills då jag lagt i stort sett all ledig tid, ja nästan varenda kväll och ledig dag på detta sedan det drog igång på riktigt. 

Det tar på krafterna stundvis men eftersom jag vet hur mkt vårt slit och engagemang är värt för dessa människor "tar jag smällen". Vad är min trötthet eller stress gentemot deras??!

Enormt stort tack till Nathalie som lagt så mkt av sin lediga tid på detta ihop med mig <3

(Självklart tacksam för er andra oxå)

Guld värt! Men nu jobbar vi vidare, eller hur?!

Denna sötnos står här i sin nya jacka och sina nya varma skor <3

Och! Idag bjöd jag ner hela "min familj" till Badhuset då jag jobbade och det blev en succé! Så roligt att se barnen leka som tokar i vattnet med sin pappa men även med Silje, Manne och andra barn :)

Shireen satt på kanten med Sabrina och drack kaffe eller sprang runt med kameran ;) 

Det var fullt hus idag då de stora leksakerna var i så jag tror verkligen dom var nöjda. Omar och Abudi ville flera gånger visa mig hur dom vågade hoppa, simma osv.. Så söta att jag dog typ <3

Nu har jag 14 dagar med jobb på raken framför mig (iom kurs i helgen) så får se hur mkt annat jag hinner med.. Borde hinna med lite då och då iaf.

Hoppas annars några andra kan ta vid när jag inte har tid, det tror jag nog :)

Morgondagen börjar med kaffemöte på Roberts för att sen dra vidare till jobb med vattengympa, simskolor och vattenfys så nu blir det till att sluta dom blå..Zzzz.. 

Är jag en mördare..??

Nu hoppas och önskar jag inte att fler tar illa upp men detta ämne har gnagt i mig sedan i söndags och jag måste få ur mig det.

Så här kommer det:

Är jag en mördare..?

Det tycker tydligen en del efter att jag la upp en, enligt mig, egentligen mkt vacker bild på mig och mitt skjutna rådjur på fb. 

Det var ingen köttig och blodig bild utan en bild på mig med ett vackert djur i fin natur..

Jag håller på att ta jägarexamen och kände mig så stolt efter att ha klarat av "hela proceduren" själv men hade på känn att vissa skulle misstycka..

Mkt tråkigt.

Jag fixade en perfekt träff en bit bakom bogvecket, djuret föll på plats (led aldrig) och jag gjorde hela tillvaratagandet själv. Jag tog ur och flådde med hjälp av Rikard som guide.

Jag vill lära mig att sköta allt själv och på ett så bra och "felfritt" sätt som möjligt.

Efter att jag träffat min fantastiska Rikard har jag lärt mig så otroligt mkt om djur och natur, jakt och viltvård. Jag förstår så mkt mer nu, hur allt går hand i hand.

Jag har världens bästa lärare.

Aldrig kunde jag väl tro innan att jag skulle bli en jägare? 

Jag utav alla?

Jag som alltid varit en sådan "stor djurvän"?

Men vet ni vad! Jag är fortfarande en lika stor djurvän som jag var innan bara det att jag lärt mig hur viktigt naturvård är för att allt ska fungera så bra som möjligt för alla arter. Och sen förstått att jag inte bara lärt mig det utan även insett att jag själv även kan utföra själva jakten.

Min personliga åsikt är att alla som kallar sig djurvänner men ändå äter kött borde stötta jakt för det finns inget värdigare sätt för djuret att dö på än så och ska det ätas kött är vilt det bästa.

Jag förstår om vegetarianer reagerar och tycker att jag är en ond människa som DÖDAR..!!! Det har jag full förståelse för och visst det är lätt att leva sig in i djurets känslor när en tittar in i deras vackra ögon.

Jag har oxå fått den känslan några gånger, en viss känsla av sorg när Rikard skjutit något. Tanken- Hen levde alldeles nyss och är nu död.. :(

Men den tanken har jag släppt mer och mer faktiskt och när jag sköt min bock i söndags fanns tanken ingenstans.

Hade jag fortfarande haft sådana tankar hade jag inte blivit en bra jägare.

För några är det säkert omöjligt att vara djurvän samtidigt som en jagar djur eller överhuvudtaget äter djur. 

Det tycker inte jag för det är olika saker. Jag vill inte heller att något djur ska lida och det gör dom inte vid jakt heller, dom har det hur bra som helst fram till att dom är döda. Iaf när jag och Rikard jagar.

Men jag tycker det är konstigt med en del som utan en tanke kan köpa kött från en mataffär och där djuret förmodligen lidit i trånga burar i hela sitt liv för att sedan gå till masslakt och ha mage att ifrågasätta mig!?

Här skjuts ett fritt levande djur som haft det hur bra som helst (för även det har vi försökt se till genom fodring osv) och det blir liv i luckan.

Många av er vill ju ha kött på bordet, frågan är vilket kött ni egentligen vill ha där??

Jag är köttätare och kommer förmodligen alltid vara men jag äter mkt hellre fritt gående, helt ekologiska vilda djur än jag äter plågade framavlade djur. Och gärna ett djur jag själv sett till att det hamnat på bordet för då vet jag med säkerhet att det är ett bra kött och att djuret haft ett bra och värdigt liv fram till dess.

Min önskan är att i framtiden alltid kunna äta bara vilt eller ekologiskt kött och som det ser ut nu är det inte omöjligt alls!

Ett liv med Rikard i Böda har alla förutsättningar och som jag längtar :)