klumpig...

Min syster har vid ett flertal tillfällen sagt till mig att jag ibland säger saker till henne som sårar.. Att jag slänger ur mig något som jag inte tänker på som kan låta väldigt fel? Hon är vid tillfället medveten om att jag inte menar som det låter men blir självklart ändå ledsen..
Detta tycker jag är asjobbigt för jag vill verkligen inte vara den som råkar såra folk runt omkring mig.. Känner mig som en egocentrisk och ytlig person som är så upptagen med mig själv att jag inte ens märker/hör vad jag själv säger???
Och idag gjorde jag det igen!! Denna gång var det min allra bästa vän som blev offret.. Hen berättade det nästan med en gång och gjorde ingen stor grej av det utan sa att hen visste att jag inte menade så men att hen ville att jag skulle veta att hen blev ledsen.. Jag vill att personer ska berätta om jag råkar göra så för det är det värsta jag vet men ändå kan jag aldrig sluta tänka på det sen.. Jag förstorar allt till världsproblem..
Det blir en stor grej, en ASSTOR grej för mig!! Man får inte göra så, usch för det..
Jag är en person som, när det gäller andra och deras "misstag", gärna berättar hur jag upplevde en viss sak/situation för att personen ifråga ska få veta och rätta till det, sen släpper jag det alltid och dömer ingen och är aldrig långsint. Men när jag gjort någon ledsen kan jag aldrig förstå att den som berättar detta för mig ska fungera som jag, förlåta och gå vidare. Nu inte för att hen på något sätt är en sämre människa än mig utan snarare för att jag är det, hur kunde jag göra en sån sak, vara så klumpig?? Jag tror alltid att folk dömer mig och tycker och tänker saker om mig. I detta fall är det väl inte så, min bästa vän gör inte det, men det sätter ändå igång dessa tankar... Dessa tankar jag jobbar med och emot nästan varje dag och som jag lärt mig olika knep för att motarbeta..eller snarare knep/övningar för att inte falla tillbaka i dåliga mönster.
Vänner skrattar när jag säger att jag tror att jag egentligen inte är som folk vill få mig att tro, att jag egentligen går runt med någon slags "skada" eller att jag är asful eller dum i huvudet eller något annat stört.. Självklart säger jag så med glimten i ögat för dom får ju inte tro att jag verkligen är så knäpp, fast där bakom  gömmer sig ändå en tanke- Något fel måste det ju vara eftersom jag sitter här ensam?
Liten grej blir stor...
That's me