"Han med håret"

Degar framför tvn och såg en av alla reklamer om "den perfekta huden" och alla mirakelkrämer.

-We all dream about it..

Att vi alla skulle vilja dra tillbaka tiden för att återfå den perfekta, rynkfria, hud vi en gång hade..?

Började tänka tillbaka på om jag någonsin haft en "perfekt hud" ?
Då efter kriteriet ren och kvisselfri, slät och med massa lyster..
Tankar om när jag började använda smink, när började jag med foundation, hade jag det i Norge och isf även när jag jobbade..??
När började kvisslorna komma egentligen?
Tankarna flög iväg.
Kom då att tänka på efter första säsongen i Norge och sommaren hemma efter det. Minns att jag var ledig hela sommaren men det var ingen annan så det var rätt tråkigt..

Jag skulle snart åka tillbaka för att rensa fisk i Norge igen och passade på att följa med en vän på en fest i Kalmar några dagar innan.

Det är nu poängen med inlägget kommer.
Eller ja, nästan iaf.

På den festen träffade jag "han med håret" !
Under klass 8 eller 9 hade jag och min bästis hängt mkt inne i skatehallen i Kalmar och jag hade blivit lite förälskad i denna kille med långt hår.

Alla har vi väl haft en period då vi var svaga för killar med långt hår? ;)

I vilket fall så pratade vi en del på festen och han var rolig och trevlig. Jag berättade om min "förälskelse" jag hade några år tidigare och han skrattade.
Han mindes såklart inte mig dock.

Jag vet att jag stundvis fick för mig att han flinade eller skrattade bakom min rygg när hans vänner såg på. (tänker ofta så nu oxå)
Vet inte varför eller om det var så?
Egentligen så tyckte jag nog att han var lite flirtig och jag tyckte ju själv då att jag var rätt söt under den perioden.

Minns att jag dagen efter kände mig dum för att jag stött på honom och fått dissen. Skämdes när jag insåg att dom hade skrattat och flinat åt mig.

Var det så? Det vet jag inte och kommer aldrig få veta.

Tråkigt att jag redan då skulle klandra mig själv. Redan då trodde jag alltid att folk pratade bakom min rygg, skrattade åt mig och drev med mig.

Mindes bara det ikväll och det gjorde mig ledsen.

När ska jag sluta vara så här?

Det är oftast när jag pratar med/stöter på eller träffar/går på dejt med eller har ett kort förhållande med någon, som sedan väljer (innan jag gör det) att avsluta det/dissa mig som Jag Klandrar Mig Själv.

När jag egentligen inte ville ha honom, kanske visste att det "inte var någon framtid där iaf" eller så.

Blir jag så desperat att jag tänker- bara jag får någon som kan tycka om mig!
Eller- Äsch, ok att han är lite för ung men vadå han växer ju upp och jag har ju oxå varit i hans ålder..han kan ju vara bra för det?
Innerst inne vet jag att vi skiljer oss på så många fler sätt än det faktum att jag råkar vara många år äldre.

Ändå tänker jag- Klart, hur kunde jag tro att han var intresserad På Riktigt..

Och jag vet att även jag har avslutat med killar men då klandrar jag ändå mig själv.
Känner mig äcklig i mig själv. Att jag var med honom fast jag visste att det inte var rätt.
Behöver verkligen inte fler av fel sort, varför slutar jag bara inte dejta sånna jag vet inte är bra för mig?!

Jo för jag behöver bekräftelse

Kan ju hoppas att detta budskap stämmer