140 stugor totalt, med ett snitt på 4 personer i varje, har vi försökt förse med skor, jackor, mössor och annat varmt.
Vi har försökt ge dom alla bästa möjliga hjälp, glädje och värme.
I drygt en månad har vi pysslat med insamling, sortering, planering och utdelning.
Nu är jag trött och mör!
Det har varit jättekul oftast men även tungt, både fysiskt och psykiskt.
Innan kunde jag ta det psykiskt jobbiga lite bättre men nu mot slutet har det varit svårt..
Sedan Ramia fick sitt tråkiga besked har allt känts meningslöst ( vet att det inte är det, såklart!) på nåt vis.
Innan när jag gick för att hämta familjer gjorde jag det med glädje!
Jag var nyfiken på vilken familj det skulle vara, hur dom skulle vara och ofta mötte jag lekande barn överallt och det var så skoj!
Hej Emelie! ropar barn från överallt.
Hur mår du?!
Idag går jag med tunga steg och ångest..
När jag möter dessa fina barn och familjer, som fortfarande alltid möter mig med ett leende, så blir jag självklart glad och ler tillbaka men inom mig känner jag sorg och har svårt att hålla tårarna tillbaka..
Tänk om dom får samma besked som min familj?...
Min lilla stumma vän, hur ska det gå för honom??
Barnen som nästan varje dag mött mig vid lokalen, hjälpt mig att hålla upp dörren så jag kunnat bära in nya lådor och säckar.. Vart kommer dom ta vägen?
Hua..
Jag kan inte hjälpa/rädda alla.
Nu har jag gjort det lilla jag kunde, mer kan jag inte göra..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar