En tanke...

En tanke..
Hade en diskussion med en nära vän denna morgon om dåligt självförtroende/självkänsla och svartsjuka.
Mycket intressant måste jag säga. Kul hur andra upplever en och hur de reagerar när en säger hur det faktiskt ligger till. Hen är min motsatts här. Mycket trygg i sig själv och lider inte av någon skev självbild eller så. (hoppas jag blir smittad ;)
Vi pratade om hur mycket svartsjuka kan skada ett förhållande tex. Om när jag först blev svartsjuk, vad, vem, vilka situationer som "utlöste" det. Jag blir så frustrerad när jag tänker på det för tänk va lätt allt skulle bli om jag bara kunde känna mig lite mer trygg. Var jag tvungen att träffa den där idioten, umgås för mycket med den fd kompisen osv.. Nu är inte allt deras fel men det är ju lätt att skylla på andra ;)
Hur eller hur så har jag kommit på ett knep tror jag. Jag har ju i och med min terapi jag gick i tidigare lärt mig massa olika tekniker man kan använda i vardagen, väldigt simpla kan man tycka men ack så bra ändå!
I terapin fick jag lära mig att om jag vaknade med den där jobbiga känslan skulle jag bara bekräfta den, släppa den och gå vidare. Började jag där å då att analysera den så skulle jag efter en stund ha hittat på massor av saker som komma skulle osv..och det vill jag ju undvika. Bekräfta att så är fallet, idag är en sån dag. och släpp!
Jag å mina liknelser men men.. Iaf så har jag nu en annan vän som hittar på massa saker i sitt lilla huvud, som jag vet inte alls är sant och som hen egentligen inte har belägg för att känna/tänka.. Här kan hen bekräfta tankarna eller känslan men måste släppa den lika fort. Jag har nämligen kommit på att så fort jag säger något högt, helst till någon annan, så blir det för mig sant. När jag tex har varit osäker i ett förhållande, egentligen utan anledning, och pratat om detta med någon vän och fått feedback i form av den personens erfarenheter så har jag lixom kännt att jag har rätt att tänka så där. Jag är ju inte ensam om att vara så där? Då är det ju ok? Hm.. Detta blir väldigt svårt att förklara och en del av er kommer säkerligen missförstå mig.
Självklart ska man prata med sina nära om saker, lätta sitt hjärta!! Och det Är Ok att känna saker det är inte det jag säger!!
Men, i vissa fall kan det ge motsatt effekt.
Ex 1. Har en vän som är precis som jag (varit) mot sin partner. Hen vet till 100% att partnern i fråga aldrig skulle se åt en annan osv men pga dålig självkänsla uppstår ofta osäkerhet som kanske ibland visar sig i "sur", "nedstämd", eller ibland till och med att hen verkar lite arg.. Eftersom att jag är en person som gärna delar med mig av mig själv och vill att alla ska må bra så berättade jag hur jag har varit i sådana här situationer innan. Det visade sig ju då att jag var minst lika "knäpp" som min vän.. ;) Blev det då ok för miin vän att agera där efter??
Fan va drygt detta blev...
Det jag vill komma fram till är väl egentligen att, iaf jag, ska vara lite mer försiktig vad det gäller erkänanden om mina tankar och erfarenheter. Tänka mig för en gång till lixom.
För några år sedan levde jag tillsammans med en kille och vi var jättekära i varandra. Efter en tid började jag berätta om alla mina komplex, vad som gjorde mig ledsen, vad jag inte klarade av att höra osv.. Eftersom jag nu hade sagt det visste han ju om det och jag trodde mig ha all rätt att bli arg om han råkade göra någon av dessa saker, säga fel saker eller så. Han i sin tur erkände oxå sina svaga punkter och sen var det igång. Hela vårt förhållande gick i stöpet och vi var supersvartsjuka och helt utan anledning egentligen?!
Sårar man varandra ska man prata om det självfallet men man ska kanske inte säga allt man känner och tycker när man egentligen vet att känslan inte är sann? Jag är iaf alltid full av hjärnspöken ;)

För mig blir det iaf så.
Säger jag något högt erkänner jag det och det blir, för mig, sant.

Damn! Nu blev jag lite sotis..hm.. Men jag säger inget för då tror jag mig ha rätten att alltid säga det.
Så har jag funkat tidigare iaf.