Ibland kommer jag på mig själv att jag sitter och känner hopplöshet. Det har ni hört förut eftersom jag ofta skriver om när jag är ledsen eller känner mig olycklig. Nu är ett sådant tillfälle.
Om ni läste mitt tidigare inlägg, det i morse, så verkade jag så pigg och glad där förutom att jag sa att jag var på g att bli sjuk. Nu känner jag mig låg och ledsen. Så fort kan det vända.
Jag kom att tänka på en dröm jag hade i natt.
Flera av mina gamla skolkompisar var gravida, den ena skulle ha sitt andra barn och var så där vacker som bara hon kan vara.. En annan väntade tvillingar medan en annan precis fått sitt andra eller tredje.
Jag vet att jag drömde om detta för att jag igår träffade två helt underbara bebisar. Den känsla jag har när jag håller dessa barn i min famn är helt otrolig och jag skulle göra allt för att en dag få hålla i min egna, nyfödda, alldeles finaste.. <3
Överallt i tidningar, på facebook, genom vänner eller bekanta får jag höra att den ena efter den andra från min skolgång har eller ska gifta sig. Underbart vackra bröllopsbilder eller semesterbilder (smekmånad) poppar upp här och där och varje gång blir jag ledsen. Glad för deras skull, självklart, men jag kan inte rå för att jag blir tom i hjärtat. Just nu sitter jag här och är alldeles säker på att jag inte kommer att träffa någon som det fungerar med. Så tänkte jag även för drygt två månader, jag vet, men så träffade jag Emil och trodde att, fan det kanske kan hända mig iaf!? Jag började kunna tänka om/prata om barn som att det ev skulle kunna bli en del av mitt liv. Jag och Emil diskuterade absolut inte barn, träffades ju så kort tid, men när ett förhållande känns så där rätt för en stund och en tror att en är på "samma plan" i livet så är det ju inte omöjligt helt plötsligt.. Men som ni vet, så sket även det sig.. Vilket jag idag förstår att det skulle ha skett förr eller senare ändå, vi var alldeles för olika på många plan.
En del tycker säkert att jag låter aslöjlig när jag skriver detta men jag tror verkligen inte att jag någonsin kommer få "allt det där". För det första så verkar det inte finnas någon som är så ärlig som jag vill att min respektive ska vara, sen verkar jag vara omöjlig att bli kär i eller nåt..
Vem vill ha en som är så trasig som jag kan vara stundvis, jag har ju ingen tillit kvar så vem ska kunna få mig att känna mig trygg i ett förhållande? Skulle jag träffa någon skulle jag säkert lyckas förstöra det.
Jag hatar att jag har blivit illa behandlad, på ett eller annat sätt, av killar jag träffat (nu menar jag inte alla men de flesta) de senaste 8-10 åren för jag är ju helt paj..
Ibland får jag för mig att jag har bra självförtroende (typ någon utekväll eller så) och känner att- Äsch, försöker jag aldrig så händer det aldrig! Å så ger jag mitt nummer (eller tar kontakt på något annat vis) till någon jag finner intressant och tänker att- Hör han av sig så gör han ;) Men det kommer snart ifatt mig att varför skulle han höra av sig..?
Här sitter jag, 28 år gammal, snart arbetslös igen eftersom tjänsten här går ut efter skördefesten, funderar på att säga upp min lägenhet och bo kvar ute i Köpingsvik i mammas extrahus tills jag vet vad jag vill göra med mitt liv.. Skönt att slippa betala en hyra när en inte har jobb menar jag plus att jag tror att jag inte vill ha kvar min lägenhet ändå.. Jag är ensam med mina två hundar som är mitt allt men som jag känner ofta är till besvär för mina nära de gånger jag behöver deras hjälp. Jag är helt oberest och tråkig, har ingen färdig utbildning och vet inte vad jag vill göra. Tycks aldrig hitta något jobb jag vill syssla med hela livet, vad skulle det vara lixom?
Ibland känner jag att jag bara vill flytta och börja om fast vad gör jag då med mina flickor? Vem hjälper mig med dom? Jag har ju ingen aning om vart mitt jobb (om jag fick något) skulle ligga i förhållande till där jag skulle bo? Hinner jag hem till hundarna på lunchen eller måste jag ha dom på hunddagis? Vill jag verkligen flytta, jag vill ju ha min familj nära..
Du hittar ju ingen här i denna håla fattar du väl, säger folk till mig.. Näe men kan inte han hitta mig då..
Usch vad jag är bitter och lipig.. Det är nog extra jobbigt eftersom jag inte känner mig kry plus att jag snart ska ha mensjäveln oxå..
Ibland vill jag bara lägga mig ner och ligga kvar där
3 kommentarer:
Jag har en familj och fina barn men det ända jag vill göra just nu ar att lägga mig ner och ligga kvar. Love you.
Hörre du Memelie, man har sina upp och nedgångar. Är det något jag har lärt mig så är det att det är inte hälsosamt att överanalysera saker. Fokusera på ljuspunkterna, du vet aldrig vad för äventyr som väntar dig och du ska alltid gå på magkänslan. Du kommer att leva ett fantastiskt liv! Kärlek till dig
Tack tack!
Jo så är det Moa men efter många år av dåligt mående är det inte så lätt att tänka positivt jämt men jag försöker även med det :)
Så här känner jag just nu och då skriver jag det för att bearbeta det och sedan kanske för hoppningsvis kunna släppa det oxå. Tack för er omtanke <3 Pöss
(du som inte är moa vet jag inte vem du är?)
Skicka en kommentar