Känns som att jag aldrig kan vara nöjd eller trygg utan minsta lilla får mig att börja tvivla.
Antingen tvivla på mig själv eller att dom runt mig faktiskt gillar mig och tycker att jag är bra.
Jag jämför mig med alla runt omkring mig och tror att jag är sämre för att jag inte ser ut som henne där på tv eller är lika glad och positiv som en annan.
Jag är inte ute efter daltande hit och dit och att ständigt få komplimanger eller dylikt.
Så är inte fallet.
Jag vill inte förändra någon men det är viktigt att ni, mina nära, försöker förstå mig och mina tankar jag slåss med var och varannan dag.
Det är ett helvete.
Och ja, självklart rör detta även min fantastiska pojkvän som ni förstår.
Jag är livrädd ungefär varannan dag att han ska lämna mig. Ena dagen känns allt toppen och jag är hur trygg som helst och dagen efter kan det ha vänt totalt och oftast inte pga av något speciellt utan bara för att.. Egentligen är allt precis lika fantastiskt som det var igår men jag har kanske inte fått det där smset eller samtalet jag väntar på. Så lite och löjligt kan det vara och det är ju varken kul för honom eller mig.
Någon känsla i mig föder en tanke eller tvärtom, en tanke föder en känsla i kroppen, en känsla jag sen har svårt att släppa trots alla mina övningar jag vet om.. Det är så svårt att tillämpa dessa övningar när det kommer till kärleken. Jag har blivit besviken så många gånger förr att det sitter så djupt där inne och jävlas med min självkänsla och mitt självförtroende.
Dessa sämre dagar kommer på mig själv med magont och att jag väntar på att han ska säga det där jag fruktar mest av allt.
Jag försöker ignorera det och inte låta det gå ut över Rikard men det är nog inte alltid jag lyckas tyvärr..
Och hur kul känns det då?
Vi har haft en del samtal om sånt här och alltid känns allt toppen efteråt, han får mig att sluta tvivla på mig själv eller hans känslor för mig men varför återkommer min osäkerhet?
Sen är jag rädd för varje gång jag erkänner mina svagheter antingen här eller irl också. Inför er alla.
Vill ju vara den där fantastiskt självsäkra och alltid glada tjejen eller flickvännen som inte har några bekymmer alls.
Ofta försöker jag bita ihop, inte låtsas om den där känslan, jag försöker ignorera den i tron att den kanske tillslut förvinner. Låtsas jag vara självsäker hela tiden tänker jag att ni alla mina vänner och Rikard ska tycka bättre om mig.
Men även jag måste vara mig själv och jag är en känslomänniska som alltid kommer behöva prata av mig om saker men jag försöker att inte behöva göra det så ofta.
Jag önskar att texten på bilden nedan stämde in på mig men jag känner att jag är och gör precis tvärtom ibland.
Jag önskar att jag alltid var en bättre person med Rikard för det förtjänar han verkligen.
Jag tror iof att jag i vissa fall är och blir bättre för så känns det men ibland kommer min jävla osäkerhet och förpestar..
Men jag hoppas och tror att det blir bättre, att Jag blir bättre och tryggare med tiden.
Fram till dess.
Fortsätt att tycka om mig, bekräfta mig men framför allt Förstå mig
Jag lovar att varje dag försöka bli en bättre och tryggare människa för Du min fina är fantastisk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar