Mitt sämre jag

Skrev igår om känslorna i mig som väcks pga allt hat hos människor. Hur jag mår dåligt av det osv men det är inte bara det som påverkar mig just nu.
Senaste dagarna har jag varit i obalans. Eller jag menar sista tiden. Jag har inte varit den Emelie jag vill vara.
Jag trodde för ett tag att jag nästan var "frisk" från mitt dåliga beteende och mående (förutom vissa dagar som är lite sämre) men det visade sig vara lögn. En "gammal vana" börjar smyga sig på igen är jag rädd..
Allt oftare kommer jag på mig själv med att tänka dom där dumma tankarna igen men värst är att jag låter dom styra och påverka mig så starkt att det påverkar min vardag, mitt jobb och mitt förhållande. Jag är oftast medveten om att det bara är tankar och ingen verklighet men kan ändå inte hindra dom från att komma och leva rövare i mitt huvud.
När jag inte längre kan ignorera tankarna och klumpen i magen blir jag ingen rolig människa att vara nära.
Dessa dagar ser jag ingenting bra med mig själv, jag kritiserar mig själv i precis allt och tror att alla runt omkring mig egentligen inte tycker så mkt om mig som dom säger.
Att egentligen vill dom inte vara med mig. Egentligen är jag inte den person jag så länge trott att jag är.

Jag känner mig ful och otillräcklig. Jag jämför mig med allt och alla och successivt bryts mitt självförtroende ned bit för bit.
Jag vet inte vad detta har att göra med från början? Är det bristen på träning som gett mig någon sorts ångest jag innan inte var medveten om men som sakta smugit sig på? Är det åldersnojja?
Är det för att jag nästan aldrig "gör mig fin" längre utan jag jobbar (svettas, städar osv) eller så går jag i myskläder/jaktkläder, skitig, osminkad och allmänt ovårdad. Jag vet inte.
Jag trivs ju på ett sätt med att inte behöva fixa iordning mig hela tiden men just nu känner jag att jag kanske måste börja igen för att inte bli deppig varje gång jag ser mig i spegeln. Fy fan va löjligt det låter! Och jag som ändå står för att en ska orka stå emot alla löjliga ideal och all förväntan på hur vacker, fräsch, sexig och glad kvinnan ständigt ska vara.. Jag spyr på det!
Men så är jag formad av min tid eller om jag ska kalla det skadad av min tid ist kanske..
Jag blir extremt påverkad av vad andra tycker eller inte tycker om mig, säger eller inte säger och sen allt skit på tv och i media!
Jag är i extremt behov av bekräftelse vissa perioder fast jag vet egentligen inte om det skulle hjälpa?
Förmodligen inte.

Som jag önskar att vi aldrig lärt oss att lägga vikt/betydelse vid komplimanger. För det är ju i grund och botten inte viktigt överhuvudtaget. Vad säger det om mig som person egentligen, om jag är söt eller inte, har "rätta formerna" eller inte.
Men så är det. Jag har alltid haft extremt höga krav på mig själv, i allt, och kommer förmodligen alltid ha vare sig det rör sig om mitt yttre, mitt arbete, min personlighet, mig som vän eller flickvän, syster eller dotter.

Hur eller hur så känner jag mig fortfarande trasig till och från. Jag är livrädd för att bli lämnad, inte förstådd eller älskad. Jag får dödsångest och panik över att jag är 30+ och inte kommit någon vart.
Jag känner igen alla dessa tankar och mitt beteende. Dom är precis som för några år sedan när jag var nere och snuddade vid botten och där tänker jag inte hamna igen.
Jag har svårt att tro att det skulle bli så illa nu när jag har min familj, vännerna, mitt drömjobb, friska hundar och Rikard men fortsätter jag så här kanske allt det inte är kvar.

Jag vet hur jag borde vara men det är inte lätt alla gånger. Vissa gånger går det vägen och andra är jag inte stark nog eller så händer något som rubbar mig.

När jag är mitt sämre jag behöver jag extra mycket kärlek <3