Två dagar med utgång, ägglossning, både fysisk och psykisk stress och sen toppa det med en film som påverkade mig något oerhört känslomässigt..
Ingen underbar kombo alls och jag borde veta bättre.
Nu ligger jag här i soffan och tårarna vill inte sluta rinna. Fast jag vet att det är över om någon dag eller två och att det är alla dessa faktorer som spökar så måste jag ändå skriva av mig.
Känner att det är nu det vänder, jag vänder.
Jag har verkligen haft mkt skoj i sommar, på riktigt, men har även hela tiden känt att jag och min familj ändå tänker att det antingen kommer sluta bra eller pannkaka.
Sommaren som bara rullat på med massa jobb och fester går nu mot sitt slut och allt känns ovisst igen och jag är inte alls tillfreds.
Jag har helt tappat motivationen till träning (men vet att den kommer igen) och har slappat till rejält och det kommer alltid till en viss punkt då jag inser det och får ångest. Trivs inte i min kropp och orkar inte ta tag i det.. Känner mig skitlöjlig och fåfäng.
Jag har inget jobb i höst så kommer förmodligen behöva börja med att stämpla någon månad eller så vilket i sin tur gör det svårt att skaffa lgh.
Känner att jag måste verkligen ha något eget nu och det fort!
Har egentligen det bra här i Den lilla Gula, billigt och bra och min fina familj nära men just nu kryper det i mig. När jag redan känner mig som en patetisk 30-åring (to be) som inte vet vad hon vill, som aldrig skaffar sig ett "riktigt jobb" eller en utbildning för att hon inte vet va fan hon vill eller ska göra, förblir singel och utan en egen familj då blir det ju inte direkt bättre av att bo hemma hos mamma.. Det som bara skulle vara tillfälligt har nu blivit minst 1,5 år.
Ibland får jag verkligen panik när jag ser över mitt liv och då inte mitt liv med min familj för alla är fantastiska men jag är trött på att alltid vara den som är ensam fortfarande som alla säger att det kommer lösa sig för..?
När ska det ske?
Ska jag alltid vara den alla "tar hand om", bjuder hem på mat för annars äter hon kanske inte. Så fort dom ska göra något speciellt måste dom tänka på vad Emelie gör, hon får inte vara ensam!? Om hon inte blir inbjuden känner hon sig utanför och ensam. Tänk om hon blir "dålig" igen!
Förstår att dom oxå vill vara med mig, självklart, men en del av gångerna tror jag att det är för att jag är den enda som inte har någon.
Inte kan jag bara dra någonstans heller för jag har två flickor att tänka på och som betyder allt.
Ibland känner jag att jag aldrig skulle skaffat dom för det är ett sådant ansvar och som jag inte alltid hinner med och det tär på mig.
Har extremt stor hjälp av familjen här och det ger mig oxå ångest. Klarar jag inte ens av två hundar själv lixom..
Men när jag tänker sådana tankar gör det ont i hjärtat för vad skulle jag göra utan dom?
Dom är ju dom enda som varje dag är vid min sida, som sover med mig varje natt, som alltid blir glada av att se mig och som jag är den absolut viktigaste för.
Jag är deras allt.
Usch, ni hör ju..
Så här deppigt kan det bli efter att en under en hel sommar förträngt det faktum att det kommer en höst med ansvar igen.
Några fyllor för mkt och en vacker film.
BAM!
2 kommentarer:
Har suttit och än så länge bara ögnat igenom din blogg! Men det lilla jag läst så är det som att läsa om mig själv. När jag ibland ser dig gå förbi så syns inte det du skriver om och jag får svårt att tro att du känner som jag. Jag blir imponerad av hur stark du är trots allt. Stå på dig.
Näe jag är bra på att dölja det ibland. Anledningen att jag väljer att dölja det är nog pga "alla andra" jag inte vill ska veta för en vill ju inte vara "hon som mår dåligt" utan jag vill att alla ska fortsätta tro att jag alltid är den där glada Emelie.. Men alla är vi människor i slutändan. Skönt att höra att det finns fler samtidigt som det är tråkigt såklart. Tänk om vi bara kunde må bra :)
Tack för dina ord <3 (vilken Mia?)
Skicka en kommentar