Bam! Kom ner på jorden igen, vad trodde du egentligen!?

Så var det roliga över. I lite drygt två veckor fick jag vara glad och så smått återfå hoppet om en kärleksrelation som kunde bli riktigt bra..

Bam!

Det vanliga sker och jag är åter igen ensam och har nu än mindre självförtroende än innan och undrar varför det sker mig om och om igen..?

Vad gör jag för fel? Vad är det med mig som gör mig oälskbar, varför blir ingen kär i mig, tycker om mig tillräckligt mkt för att inte vilja kasta bort det?

Säg nu inte att jag inte ska klandra mig själv för jag är faktiskt den gemensamma nämnaren ALLA gånger.

Är jag inte spännande nog? Är jag för enkel, är jag mig själv för tidigt, för avslappnad? För ärlig, rak? Är jag tråkig?

Jag är snart 30år och är inte i behov av att låtsas vara någon annan eller spela spel. Jag behöver inte sväva på rosa moln och vara upp över öronen förälskad och pirrig utan vill hellre känna mig trygg och omtyckt i en relation. Jag värdesätter att kunna vara mig själv med den här personen, självklart hålla av honom, vara kär och vilja umgås mkt och ofta.

Efter att ha träffats några få ggr vet en kanske inte så mkt om vad det är eller kommer leda till.. Det är ju sånt som märks sen.

Men, han kände väl inte alls som jag förmodligen..

Vilken överraskning.

Trodde faktiskt på denna kille.. Bägge fötterna på jorden, var lugn, hälsosam och fin som person. Verkade uppriktig i det han sa och gjorde.

Men visst, ni som känner mig vet att jag sagt det förut och att det alltid slutar likadant.

Och vi som skulle gått ut och käkat och sen på bio igår.. Ist satt jag där i soffan och blev dumpad tänkandes att snälla säg det inte för jag pallar det inte en gång till..

En känner sig så patetisk och liten.. som att en ber honom att -snälla vill ha mig, säg att du tycker om mig..

Kan bara någon tycka om mig!

Precis så känns det