Att hjälpa eller inte hjälpa..

Vart ska jag börja..

Känner mig så oerhört splittrad just nu. Vet inte hur mkt jag kan, klarar eller orkar engagera mig för jag vet hur mkt kraft det tar, hur musten gick ur mig sist jag försöka hjälpa alla..

Tänker börja med att uttrycka mig såhär iaf: (observera att detta är mina högst personliga åsikter)
Jag blir förtvivlad och har så svårt att förstå mig på dom som valde att lägga sin röst på SD pga anledningen att dom är missnöjda med resten av partiernas sätt att hantera invandringen. Att inte tänka steget längre innan en lägger sin livs viktigaste röst, att en ger plats åt främlingsfientligheten är skrämmande. Missade historielektionerna i skolan kanske?
Om resten av SDs politik stämmer överens med det dom tycker, that´s fine. Då förstår jag att rösten hamnade där. (Eller nä det gör jag inte men alla har rätt att rösta på vad dom vill för så fungerar det i Sverige som jagförr var stolt över.)
Är invandringsfrågan den absolut viktigaste frågan för dig och ett så stort problem för dig i din vardag, på ditt jobb och i ditt hem? Ärligt talat, se dig omkring.. Rannsaka dig själv, vart blir invandringen ett jätteproblem för just dig just idag? Sätter invandringen käppar i hjulet för dig idag? Får du inget jobb pga invandringen?
Har det kanske egentligen med något annat att göra?
 "Man har rätt att tycka vad man vill", "Vi har ju faktiskt yttrandefrihet"..
Vanliga kommentarer och ja vi har yttrandefrihet och vi får tycka vad vi vill det är det fina med Sverige men vi har även en lag som säger att vi inte får uttrycka främslingsfientlighet/rasism.. Oxå det fina med Sverige.
Vad andra egentligen tycker kan jag inte göra så mkt åt men jag kan säga stop när jag anser att folk gör fel. Säga stop när folk är främlingsfientliga, slänger ur sig rasistiskt skit och fördomar.
Jag gör det varje dag.
Det kommer jag alltid göra så det slipper ni aldrig.
Den smygrasismen som innan fanns gömda inom 4 väggar verkar nu (tack vare SD) blivit fritt fram att uttrycka var och hur och när, precis vart som helst..
Vad händer med mänskligheten. Vart finns förmågan, viljan att känna empati, sympati?
"Dom skulle inte hjälpa oss precis"
Oxå en vanlig kommentar.. Och ja, jag vet inte med tanke på hur det ser ut hos "dom" som jag antar att ni menar människorna i Syrien när ni säger. Hade det varit omvända roller, att "dom" levt i ett så bra och "rikt" land som Sverige och vi kom i flykt från ett så utsatt land som Syrien, jo då hoppas och tror jag att "dom" gjort samma sak som vi gör och kan göra för dom.
Det är vad jag önskar och vill tro om mänskligheten för än har jag hopp.
Sen att det finns rövhål överallt, det kommer det alltid göra, men majoriteten är god.
Punkt.

Tillbaka till att vara missnöjda.
Jag håller med. Jag är extremt missnöjd med att över 3 MILJONER människor är på flykt.
Jag är extremt missnöjd med att familjer med små barn är på flykt för att överleva. På flykt för att deras familjer, grannar, lärare, vänner och bekanta sprängs i bitar, får halsen uppskuren eller blir misshandlade och våldtagna till döds.
Jag är missnöjd över att världen ser ut som den gör, att små barn lever i skräck, förlorar sina föräldrar eller blir kidnappade för att själva bli soldater och döda.
Missnöjd med att människor utnyttjar dessa familjer och tar hutlösa summor för att transportera dom i båtar som blir överbelastade och ist sjunker så över 400 passagerare per båt (pappor, mammor, systrar, bröder, fastrar, morbröder, vänner, grannar) ist drunknar. Det som skulle bli deras räddning blir deras död.
Ja jag är jävligt missnöjd med mycket men nu är läget som det är..!

"Alla andra partier vill ju ta emot fler flyktingar! Vi kan ju inte ta emot alla!"
Vanlig kommentar.
Jag tror inte att de andra partiernas högsta önskan är att ha massinvandring men nu ser världen ut som den gör och dessa "andra partier" har hjärtan och förstår värdet i att hjälpa. Förstår att detta inte är ett val utan ETT MÅSTE.
Det kanske inte fungerar felfritt, jag säger inte det, men vi RÄDDAR LIV FÖR TUSAN! Vi får helt enkelt göra det just nu, vi har inget val och inte heller dessa människor som kommer hit av just den anledningen.
DOM VILL LEVA.
Önskan är ju att vi ska kunna hjälpa dessa människor och det ultimata vore ju att krigen och oroligheterna upphörde så  att dom familjerna som vill och har möjlighet kan flytta tillbaka till det dom känner till, till allt dom lämnade och vet om.
Det måste ju vara deras önskan såklart. Tänk att få lämna allt ni känner till, alla vänner, skolorna, hemmen, kulturen, allt och sen aldrig få det åter..
Usch..ryser bara jag tänker tanken.
Tro inte att jag inte förstår problematiken i när det kommer så många från andra länder så fort, det gör jag. Det blir kulturkrockar osv. Svårt att få ut information om hur allt fungerar tillräckligt fort osv.
Men det argumentet är inte starkt nog för att inte fortsätta hjälpa, så är det bara.
Hua..jag skulle kunna skriva i evigheter men bara här och nu känner jag att känslorna bubblar över.

Vi har det så jävla bra här och jag tycker vi ska vara stolta över att Sverige är ett så bra land som det är ist för att beklaga oss över alla flyktingar som kommer hit. Sträck på er och var stolta över att vi hjälper när vi kan ist.
Nästa gång ni står bakom en  tex syriansk familj i matbutiken, hjälp dom ist för att sucka högt. Om dom inte förstår språket och saker tar lite längre tid än du väntat dig, ta dig tiden att förstå. Om någon inte hittar de varor dom vill ha, hjälp till.
Ni kommer se tacksamheten i deras ögon, se vänligheten och värmen. De är människor, individer, vänner :)

Förra veckan när jag och min fina, fina, fina vän Sandra skulle till Kalmar gjorde vi ett snabbt kaffestopp på Q8 och just där var det en familj som inte kunde göra sig förstådda. Jag stod bredvid och lyssnade en stund för att sedan försöka hjälpa dom. Tillslut förstod jag att dom ville ha tvättmedel så dom kunde tvätta sina barns kläder.
Allt slutade med att jag tog familjen med mig i bilen, åkte och visade vart Netto och Ica låg eftersom dom där kan köpa tvättmedel o dylikt i storpack till en mkt billigare peng. Vi tog dom till banken så dom kunde växla de få euro dom hade till svenska pengar.
Vi körde hem dom till campingen där dom bor, bytte nummer och nu har jag (även Sandra 1 gång) hittills träffat dom 3 gånger.
Det är en familj på 4 där 2 är barn, två små söta pojkar. Omar och Abudi är 7 och 5 år, hade inga kläder mer än dom alldeles för korta mjukisar dom hade på sig och några kortärmade tröjor typ. Jackor hade föräldrarna (Shireen och Mohammad) köpt för sina sista besparingar när dom kom till Malmö för att barnen frös.
Denna familj är en av alla som har transporteras på en av dessa båtar ni säkert ser och hör om på nyheterna. Där dom tar hutlösa summor i betalt och där dom får vistas på denna båt i flera dagar utan någonting att äta och dricka. Shireen drack inget vatten på 10 dagar vilket resulterade i  en njurbäckeninflammation (heter det så?) med höga smärtor och blod i urinet..
Och det mest fasansfulla är att deras båt sjönk och alla hamnade i havet, alltså även lilla Omar och Abudi. Små pluttisar..tänk vilken rädsla..
Tack och lov (!!) var deras en av de båtar där alla blev räddade utanför Sicilien.. Men all deras packning (4 väskor..) försvann ner på havets botten så dom har ingenting kvar.

När jag var på kaffe hos dom härom dagen visade Shireen en film på hur det ser ut på dessa båtar och även en film där människor drunknade. Jag såg alla dessa människor kämpa för sina liv där i vattnet.
Hon berättade sedan att alla där dog. Över 400 personer, familjer med sina spädbarn på armen..
Jag fick även sen se bilder på deras hem (innan det stod i ruiner) och bilar. Mohammad ägde 3 klädbutiker och Shireen studerade vid Universitetet till journalist. Allt är borta.
Dom visar gärna bilder och filmer både från deras gamla hem och jobb men även tragiska och hemska bilder från kriget. Tänker att det är så dom bearbetar det och jag försöker att bita ihop och inte börja gråta. Tror inte dom förstår att jag, som vanlig lycklig svensk utan ett problem i världen, inte riktigt klarar av att se sådana bilder som för dom är vardag numera.. Mitt hjärta går i tusen bitar!
Jag tänker att jag kan ju inte börja lipa, jag måste ju vara stark för deras skull. Det är ju dom som är ledsna, trasiga och rädda.
Skitsvårt.
Så till er som tror att dom kommit för att leva gott på våra bidrag (dessa får 20:-/vuxen om dagen och 12:-/barn) kanske borde tänka om. Tror dom hellre fortfarande ägt sina butiker, haft barnen i skolan och studerat till sitt drömyrke på Universitetet.
"Ska mina skattepengar gå till dom?! Ska vi inte ta hand om våra egna först??"
Vanlig kommentar.
Jag ser gärna att mina skattepengar går till dessa familjer just nu, ta alltihop! Där gör dom iaf nytta! Jag ser hellre att dom går till det än till att försörja alla dom som drar omkring och inte vill jobba utan ist leva på socialbidra, för ärligt talat finns dom överallt och det är "vanliga svenskar"..!. (obs! det finns såklart dom som behöver leva på socialbidrag oxå, det förstår jag..)

Här står Omar och Abudi i sina nya tröjor dom fått av Manne. Dom har fått byxor, tröjor, jackor, skor och leksaksbilar hittills.
Dom är så goa dessa pojkar <3

När jag (med fantastisk hjälp från vänner och familj) för två år sedan tog tag i insamlingen av kläder o dylikt till Lundegård så blev det tillslut för mkt för mig känslomässigt.
Jag tog paus förra året, jag nästan blundade för problemet och tänkte att någon annan sköter nog det där nu. Alla får nog kläder och skor till sina barn ändå..
I år förstår jag nu att det inte är någon som gör detta och det är det som gör att jag idag sitter här splittrad.
Jag vill hjälpa alla men i detta läget fungerar inte "Ensam är stark"!!.. Tyvärr..
Jag känner såhär.
Jag har ett jobb som kräver mkt av min tid, hundar att ta hand om, familj, vänner och kärleken.
Mkt jag vill och önskar kunna lägga min tid på men med gemensamma krafttag kanske vi kan hjälpa andra mer behövande? Mitt kan jag sätta lite åt sidan ett tag, det reder sig och finns kvar ändå bara att jag får styra om lite i planerna. Jag kan nog hinna med allt ändå bara att det blir lite körigare ett tag.
SFI säger att dom inte har möjligheten att ta emot kläder i år och det enda stället jag vet om som tar emot kläder är Möllstorp men våra familjer här då? Guntorp, Kapelludden, Klinta och Lundegård?
Många vill skänka men vill någon göra mer undrar jag?
Är vi många kan vi kanske få det att fungera, jobba i skift? När vi har en ledig stund över helt enkelt.
Jag kan inte ensam det skulle bli pannkaka direkt.
Det är även något en inte gör över en dag, helg eller månad utan det krävs ett engagemang på några månader kan jag tänka mig. Det behövs folk som kan jobba ideellt och en lokal att hålla till i.

Jag är på! Oavsett vad det kräver av mig så är det värt det för det behövs mer än någonsin!
Har jag några med mig?